Birgitta Hallenrud kom till Marghita för första gången i april och skriver så här om sina intryck;
Kära engagerade vänner av olika slag!
Varför kommer de hit? Varför väljer de att åka hundratals mil för att sitta på marken utanför Willys och Kvantum och tigga? Finns det verkligen ingenting man kan göra för dem i deras hemländer i stället?
Med dessa frågor i bakhuvudet bestämde sig Ingvar och jag för att haka på när Skövde-borna Siv och Lennart Holm skulle göra en av sina många resor till Marghita i nordvästra Rumänien. De skulle tillsammans med en grupp från Östergötland arbeta som volontärer i EFI Fadder/FCE:s projekt i Marghita.
Jag tänker inte gå in på allt som denna organisation åstadkommit under årens lopp, vill bara nämna att man tex har fyra familjehem för annars föräldralösa barn, ett hem för ungdomar med särskilda behov och ett transitprogram där ungdomar förbereds för att kunna klara sig själva i samhället.
Man stöder också fattiga familjer på olika sätt.
Det korttidsvolontärerna kan hjälpa till med är ofta underhåll på någon av alla de byggnader organisationen har.
I den här texten fokuserar jag bara på vissa upplevelser och funderingar jag fick under den dryga veckan jag deltog.
En dag stod jag och skalade sju kilo potatis. Några timmar senare fick jag se en kvinna med barn gå och rota bland skulorna i soptunnan!. Jag blev faktiskt chockad, men fick veta att det hon ratade skulle nog sophämtaren också gå igenom för egen del. Så trodde jag inte det kunde vara i Europa idag!
En händelse som gjorde starkt intryck på mig var besöket på en statlig institution några mil från stan. Här bor ett 70-tal funktionshindrade av olika slag, en del med bara ett fysiskt handikapp som ett amputerat ben, andra med stora mentala problem. Åldrarna verkade vara mellan 20 och 80 ungefär och det är hit de avlagda sängarna från Skaraborgs läns sjukhem ska så småningom. Säkert kommer de att komma väl till pass.
Första intrycket av institutionen var mycket positivt. Här fanns en underbar park, som de boende kunde promenera i. Körsbärs-och plommonträden blommade, fåglarna sjöng och en tik låg och diade sina valpar. Tillsammans med de som ville vara med gick vi in i ett fint litet kapell, vackert utrustat enligt ortodox tradition med ikonostas och Mariabild. Här fick även vi svenskar vara med och sjunga rumänska andliga sånger. Ingvar gjorde succé med sitt dragspel och frågorna om hur han gjorde när han spelade var många. Själv bidrog jag med att spela Amazing grace på ett litet leksakspiano med godis, som jag fått på Lyktan. (Det fick senare stanna på en ungdomsklubb).
Vi fick sedan se några av rummen, som var förvånansvärt rymliga. Det som kändes mindre bra var att man har alldeles för lite personal. . Många behöver ju hjälp vid toalettbesök och man kan bara ana hur svårt det måste vara. Likaså är möjligheterna för de boende att komma utanför området få. Inte heller många besökare kommer, så inte får de boende någon vidare stimulans utifrån. Det gjorde mig beklämd.
En svårighet jag inte tänkt så mycket på tidigare är det här med bristen på rinnande vatten och de problem det för med sig. Besökte ett bostadsområde med skjul. Ett rangligt dass hade man byggt upp, men hur långt man fick gå för vattnet vet jag inte. Man kan läsa sig till att skolan är gratis i Rumänien och att det är tioårig skolplikt men om ett barn är smutsigt och luktar illa, blir det snart utmobbat av både elever och personal och går inte dit.
Här har FCE tagit ett i mitt tycke berömvärt initiativ till ett After school-projekt. Barnen hämtas före eller efter skolan, får mat, hjälp med den krävande läxläsningen och får samtidigt duscha och får kläderna tvättade o torkade. Jag var imponerad när jag gick runt under den 23-årige, engagerade projektledarens guidning.
Vad gäller den bristfälliga vattenförsörjningen så uppfattade jag det så att pengar finns, kunskapen att tex bygga en central för duschar och tvättmaskiner i ett sådant fattigt område, den finns. Hindret är ”bara” att den politiska viljan hos de som beslutar saknas. Det är inte opportunt att satsa på de fattigaste, om man vill bli omvald.
Var det romska eller andra fattiga rumänska barn vi såg på After school? Jag vet faktiskt inte och här fick jag börja tänka lite nytt. På FCE gör man inte så tydlig distinktion. Engagemanget började en gång med att några på tv sett övergivna barn på sjukhus och statliga barnhem och ville göra något åt det, men om barnen var romer eller inte var inte det viktiga. Likaså när jag satt och spelade Fia på kvällen på ungdomsklubben kändes det inte relevant att fråga vilka som ev var romer och vilka som inte var det.
FCE har ca 60 anställda rumäner och likadant här – en del har väl romsk bakgrund, andra har det inte.
Söndagens gudstjänst var speciell. Vi åkte till en baptistkyrka ett par mil från Marghita, där ett dop skulle äga rum. Gudstjänsten varade hela tre timmar och jag beundrade den disciplinerade församlingen som lugnt lyssnade till åtminstone två predikningar. En av dopkandidaterna som hade ett funktionshinder hade vuxit upp i ett av FCEs familjehem. Alla kandidaterna hade formulerat egna vittnesbörd, som de läste upp. Silvia fick hjälp och såg uppenbart glad ut. En rullstolsburen kvinna bars ner i dopgraven. Hela ceremonin var mycket gripande. Flera av dessa människor känner sig inte välkomna i andra kyrkor, men här var atmosfären varm och välkomnande,
Ja, varför kommer de och tigger utanför våra butiker och vad kan vi göra? En oväntad insikt är att det nog inte är de allra fattigaste som kommer. För att kunna lämna sitt land och komma tillbaka behöver man vara registrerad och ha ett ID-kort. I Rumänien kostar detta pengar, plus en extra muta till tjänstemannen. De allra fattigaste har inte råd och ”finns” alltså inte. Slutsatsen blir att ska du hjälpa de allra sämst lottade, så måste det bli på deras hemmaplan. För detta behövs politiska beslut! Svenska politiker kan kanske på sikt påverka rumänska politiker, men det är ett arbete som kommer att ta lång tid.
Som enskild kan man inte förändra livet för alla men man kan göra det för vissa genom att stödja organisationer som tex EFI Fadder.
Att åka iväg en vecka eller två och försöka se med egna ögon kan också verkligen rekommenderas!
Skövde den 18 april 2015, dagen efter min hemkomst
Birgitta Hallenrud
En av volontärerna, Willy Lindberg berättar;
