Nyhetsbrev 1 Jubileumsåret 2000

Kära faddrar och sponsorer!

Jag vill börja hälsningen från oss i Marghita med att önska Er en god fortsättning på år 2000 och tacka alla, som gjort det möjligt för oss att hjälpa alla dessa övergivna barn och ungdomar här.

Det kanske kan verka tjatigt att läsa, hur viktiga ni är, varje gång ett Nyhetsbrev dyker upp, men det är sant. Utan den generositet vi möter från er alla Er kunde vi inte fullfölja  vår uppgift.

Visst är det mycket arbete och ibland rent känslomässigt outhärdligt, men ni ska veta att för oss är det ett privilegium att få förvalta och omvandla resurserna till hjälp och överlevnad.

Jul och Nyår har varit fullt av arbete. Många är de som fått glädjas åt alla fina julklappar vi fått från Sverige och Skottland. Drygt fyra tusen människor har fått paket att glädjas över. Allt har fungerat tack vare våra underbara rumäner. Vi har över helgerna haft storinvasion från Sverige till Marghita. Den annars alldeles för lilla volontärsgruppen expanderade från sex till tjugotre personer. De flesta före detta volontärer som genast visste vad de skulle göra, alla med inspiration och ett stort mått av uppmuntran till den något slitna lilla volontärsgruppen.

Nyårsfesten i Svarta Skogen blev en mycket lyckad kväll för oss och inbjudna rumäner tack vare de tillresta ungdomarna. Vi är välsignade med massor av underbara och fina ungdomar i vårt arbete här i Rumänien.

När jag tillsammans med några ungdomar besökte Rumänien för snart tio år sedan kunde jag inte drömma om att jag tio år senare fortfarande skulle vara fullt engagerad här. Jag tog för givet att den massiva hjälpinsatsen från väst skulle vara mer långsiktig och målinriktad. I allt som händer runt om i världen, så har Rumänien glömts bort. Rumänernas förhoppning om hjälp att resa sitt land i spillror, som ett decenniums vansinnesstyre åstadkommit, blev inte besannade. Ingen hjälp utifrån, ingen kunskap hur ett demokratiskt land skulle styras fanns att tillgå. Folket har gjort vad man har kunnat, men det har inte räckt till att ens ge ett hopp för framtiden. Det är sorgligt att höra ungdomars misstro på framtiden och mellangenerationens ord att ”det var bättre förr”.

Det överges fler barn än någonsin i Rumänien idag. Det har funnits sex-sju övergivna barn på barnsjukhuset i Marghita, som väntat på plats på Casa Albă, men under förra året har de stadigt stigit i antal och var i slutet av förra året  uppe i arton små övergivna barn. Under mycket vånda för barnen, men också för ekonomin, beslutade vi i början av året att vi skulle anställa några kvinnor, som tillsammans med volontärer ska arbeta med vården av dessa små barn på barnsjukhuset. Överläkaren på avdelningen var mycket positiv och tilldelade oss de utrymmen vi behövde och idag är det uppmuntrande att se hur snabbt de små svarar på kärlek och omtanke.

En dag i december blev en 15 månaders flicka inlämnad. Hon var misshandlad och utsvulten. För den lilla flickan hade livet inte börjat bra. Vår socialassistent fick uppdraget att göra en utredning i familjen och det besöket blev en av många dramatiska upplevelser för honom. Han hittade hemmet, som var en hydda i en romerbosättning, men dörren var låst. Han hörde barngråt och gick till grannarna. De visste inte var modern var, men sa att det var vanligt att hon lämnade barnen ensamma. Han forcerade dörren och hittade två syskon till vår lilla flicka. Under en hög av sängkläder fann han en tremånaders baby och i ett skåp, som var blockerat av en säng satt en förskrämd gråtande pojke i 2,5 årsåldern. När äntligen den nittonåriga trebarnsmamman dök upp blev hon kallad till förhör. Vad kan den stackars mamman ha till sitt försvar?

Idag är den lilla flickan en av Casa Albăs nya kelgrisar och vi hoppas att syskontrion snart kan återförenas på Casa Albă.

På Casa Albă får fler och fler barn nya hem och familjer. Under 1999 flyttade många barn ut. För mig personligen och säkert för många andra har det varit känslomässigt mycket jobbigt. När Karcsi, som det tionde barnet dagen före Julafton hade sin avskedsfest, så blev det för mycket för mig. Jag hade inte förstått att man kunde fästa sig så för dessa barn, men varje skilsmässa har varit mycket uppslitande för mig. De flesta av barnen har vi haft daglig omsorg om sedan de föddes och när de var borta kom saknaden och sorgen. Jag har gråtit och sörjt dessa små, men min tröst är att de fått det vi inte kunde erbjuda – en egen mamma och pappa.

För snart tjugofem år sedan var jag en mycket stolt far till vår nyföda Sofia. Jag minns att jag tänkte att år 2000 blir jag 50 år och Sofia tjugofem. Allt verkade så väldigt avlägset. Skulle vi någonsin få uppleva 2000-talet och vad skulle hända på vägen dit? Jag kan säga att jag fått uppleva ett mycket spännande liv så här långt och jag är fortfarande en stolt far. Nu till tre egna barn och några hundra rumänska barn.

En milstolpe för mig var när vi som hel familj 1995 fick möjlighet att flytta till Rumänien och tillsammans göra en insats för övergivna barn och ungdomar. För mig var det en personlig revansch då jag hade dåligt samvete pga för mycket arbete under åren då barnen var små. Jag är mycket tacksam att vi som familj har ett gemensamt hjärta för dessa barn och ungdomar.

Jag kommer att fira min 50-årsdag i Sverige den 1 april och med öppen famn tar jag emot alla gratulationer i form av pengar till vårt arbete i Rumänien. År 2000 är ett Jubileumsår för vår organisation och det här blir ett delmål i den påbörjade jubileumsinsamlingen. Behoven och nöden tycks inte avta, varje dag påminns vi om hur svårt människor runt omkring oss har det. Det kan sägas att vi ska vara nöjda med den insats som görs, men känslomässigt är det svårt att förstå att en del får ha det så bra och andra får leva med att i bästa fall får äta varannan dag. Har du tänkt på varför just du och jag får ha det så bra?

Vi ser med spänning fram emot år 2000, som får betyda något för någon, som just du får vara med och hjälpa. Vill till slut återigen tacka för att du står där troget och hjälper oss att hjälpa.

Kära hälsningar Lars Gustavsson