Att följa missionsarbete och ha kontakt med missionärer är något som följt mig sen barnsben. När jag växte upp i Småland var min moster missionär i Swaziland och när jag lärt mig skriva började vi brevväxla för att följa varandras liv. När det visades diabilder i missionshuset i Bredaryd sträckte jag på mig av stolthet när hon fanns med på bild. Senare har jag haft flera av mina bästa vänner som varit ute i missionstjänst och jag har följt dem på distans. Jag har aldrig varit någon äventyrare och är inte förtjust i att flyga allt för långa sträckor.
När jag och min man kom som pastorspar till församlingen Treklangen i Nykil för snart 4 år sedan kom vi i kontakt med EFI:s arbete i Rumänien. Ett byggteam från församlingen hade precis varit där och visade bilder och rapporterade. Till min förvåning ser jag min kusin Maggan på bild och får veta att hon brukar finnas där långa perioder tillsammans med sin man. Sen dess har jag läst många nyhetsbrev om vad som händer i Marghita.
I början av året började Sölve Forss värva folk till en ny resa. Min man tyckte att han som pastor behövde få se arbetet på plats. Jag var tveksam för jag tyckte det gick åt så många semesterdagar, men efter lite bearbetning bestämde jag mig för att följa med. Det ångrar jag inte. När jobbarkompisarna frågat hur jag haft det svarar jag att det var mycket meningsfullt. Jag är glad över att vi är så många från vår församling som delar den här erfarenheten. Det ger stort engagemang.
Det var sagt att vi skulle måla. Huset som ska bli lager till secondhand-butiken som ska öppna behövde fräschas upp. Männen började riva baksidan för att rikta upp väggen och sätta upp bräderna vi kvinnor grundmålat. Det blev inte så mycket målat för det fanns andra uppgifter som också behövde göras. Jag fick vara med och packa babypaket till de barn som föds på sjukhuset i Marghita, städa lägergården inför säsongen, packa godispåsar till Barnens Dag 1 juni, laga mat till byggteamet och en bibelskola som kom på besök. Att handla på supermarket när man knappt vet vad förpackningarna innehåller tar också sin tid.
Att få inblick i de olika verksamheterna var intressant. Att möta de barn och ungdomar som finns i de olika projekten kändes berikande. Man får ge kärlek genom kramar och leenden, men man får också så mycket kärlek tillbaka. Vi hann med många sångstunder: på Dagcentret, på Klubben, på sjukhemmet i Ciutelec och tillsammans med Casa Silvia och familjehemmet Marghita. Det var fascinerande att se med vilken glädje man sjöng sångerna med kristet budskap.
Vi hade med oss pengar från kyrkkaffet på påskdagen från både Nykil och Rimforsa. För dem kunde vi förgylla tillvaron lite extra genom att bl.a. bjuda på pizza efter Klubben en fredagskväll och ordna en utflykt för några rullstolsbundna från sjukhemmet. En härlig upplevelse var när vi den 1:a maj tog med alla som bor på Casa Silvia ut på stan och köpte glass, skjutsade dem upp till Äppelkullen där vi lekte lekar, åt hamburgare och sjöng tillsammans. Det var en glädje att gå hand i hand med dem på stan även om folk tittade på oss. Jesus skäms inte över någon med funktionshinder och det kändes gott att få göra detta i hans anda.
Gång på gång fascinerades jag över hur fina ungdomarna är. Jag förstår att det varit en lång väg för dem att gå till det de är idag. Jag beundrar alla som varit med och stöttat dem. De har verkligen gjort en fin insats. När jag satt på Klubben en kväll och tittade mig omkring tänkte jag ”O, vad de är vackra!” Kärleken till dem vällde fram. I nästa stund kom tanken och känslan så starkt att Gud ler när han ser det arbete som utförs i FCE. Guds välbehag vilar över arbetet. Jag önskar att den tanken ska få bära alla som arbetar i EFI Fadder/FCE och emellanåt känner sig slitna.
Jag är så tacksam över att även jag fått åka och se ett missionsarbete på plats och fått göra någon liten insats för att underlätta för de som står i det dagligen. Det har känts så fint att få lära känna Lars och Barbro och dela deras vardag och uppleva den gemenskap vi har som syskon i tron.
Inga Olsson, Nykil
