I mars åkte jag till Marghita, ihop med åtta andra personer för att jobba som volontär. Jag kände bara en av dem, så visst hade jag lite magekill. Jag blev väl mottagen. Alla var trevliga och jättesnälla och vi funkade bra ihop. Jag fick små uppgifter som att rensa rabatter, sortera kläder, klippa pelargoner, plantera om krukväxter, städa, handla, hjälpa till med maten………Ingen frågade om jag ville snickra!
Det viktigaste var ändå att lära känna organisationen EFI Fadder/FCE och att med egna ögon få se den entusiasm och kärlek som så många människor bistår med.
Med beundran och förvåning har jag upplevt hur det jobbas ideellt i många olika projekt och sammanhang. Dessutom jobbas det hårt för att det överallt skall vara ordning och reda, snyggt, prydligt, och trivsamt, inte minst ordning på ekonomin.
Vi i teamet träffades vid måltiderna. Efter frukosten, varje morgon, hade vi en liten bönestund, där vi turades om att berätta lite om oss själva, kanske läsa något bibelord och be. Den här stunden på dagen kändes betydelsefull för mig och svetsade samman oss i teamet. Kan tillägga att jag fortsatt med bönestunden, när jag kommit hem. För säkerhets skull före frukost.
Då och då åkte vi ut till olika projekt, t. ex. familjehem, After School, romerbyar och ungdomsgården. Det som berörde mig mest och som jag personligen tycker är viktigast inför framtiden är After School-verksamheten. Där får 40 barn hjälp med hygienen, mat och läxhjälp under ordningsamma förhållanden och med ledning av beundransvärd personal. Jag hade turen, att vid besöket, träffa ett barn som talade tyska. Hon sa att hon var lycklig som fick vara där varje dag. Det här med språket var inte alltid så lätt. Man kan dock komma långt med att peka, gestikulera eller som en man gjorde, ritade i sanden.
Ibland dök Lars och Barbro upp under våra måltider och informerade oss om vad som skulle göras eller bara småpratade. Ibland hade de med sig någon annan som berättade om sitt arbete. På fredagskvällarna gick vi över till den närliggande klubblokalen där det hölls bibelstudier med ungdomarna. Efteråt hade man bollspel i idrottshallen eller bara umgicks. Precis som på tonårssamlingarna hemma i Sverige. Efter de här samlingarna gick vi i byggteamet ”hem” och hade lite fredagsmys med glass, chips och småprat.
Fjorton dagar går fort när man trivs. Efter intensivt arbete varvat med besök på olika platser var det så dags att åka hem. Det kändes i hjärtat att krama om och säga adjö till dem man lärt känna och tycka om. En och annan tår fälldes, men hoppet finns att vi åter skall mötas. Här hemma går mina tankar till Marghita och jag önskar av hela mitt hjärta att det här viktiga arbetet med utsatta barn och ungdomar ska kunna fortsätta att drivas.
Med tacksamhet!
Gunilla Eriksson
