När jag var 16 år skrev jag en lista. En lista på saker jag ville göra i livet. Högt upp på listan stod det: att vara volontär i Rumänien. Efter berättelser från min mormor, som varit i Marghita några gånger, har det växt en stor nyfikenhet inom mig. Om fattigdomen, om lidandet och om barnhemsbarnen.
Nu har jag varit här i cirka en månad och det är min sista kväll här. Tankarna flyger omkring och jag hör grannens tupp utanför fönstret. Han har jag hört varje dag och några gånger har han lyckas väcka mig runt fem på morgonen.
Många har frågat hur jag upplevt min tid här och hur det känts. En fråga som det är väldigt svårt att ge ett enkelt svar på. Jag kommer ihåg nervositeten innan resan: Kommer JAG att kunna hjälpa? Kommer lilla JAG kunna göra skillnad? Osäkerhet blandat med så många andra känslor tog jag mig till Rumänien.
Jag började ha enkel gymnastik med ungdomarna på Dagcentret och Casa Silvia och med barnen på särskolan. Armar upp i luften, sparka med benen och skaka hela kroppen med musik i bakgrunden. Det var inte rörelserna som fick mig förstå att jag gjorde en skillnad utan det var skrattet från alla håll och kanter som fick mig att inse att JAG hjälper och JAG gör skillnad. Jag sänder ut glädje och sprider det till personer som upplevt lidande på ett sätt jag aldrig riktigt kommer kunna föreställa.
De får chansen att skratta, vara löjliga och bara vara sig själva. Jag använder det jag har att erbjuda till att göra vardagen lättare för personer som har haft det väldigt tufft.
”En kan inte göra allt. Men alla kan göra någonting”.
Och oj vad mycket jag har fått tillbaka. På den här månaden har jag blivit så rik på saker som inte går att räkna. En fantastisk resa med människor som har inspirerat mig otroligt mycket. Tack till alla människor jag fått chansen att jobba med och tack till mormor Raita. Utan dig hade en Rumänien resa inte hamnat så högt upp på min lista när den skrevs för sex år sedan.
Anna Eliasson
5 maj -2015
