IMG_15891992 var jag 17 år och på väg till Rumänien. Jag visste egentligen inte alls vad som väntade mig, jag hade sett bilder på nyheterna och hört talas lite om hur det var av vänner som hade varit där, det var allt. Tanken var att jag och min klasskompis, Pia, skulle åka ner och göra några praktikveckor. Vi skulle måla och hjälpa till att rusta upp pojkhemmet i Popesti. Väl där nere visade det sig att det inte fanns något material så vi fick istället ägna våra dagar åt att vara med barnen.  Vi var på barnsjukhuset i Marghita och på pojkhemmet i Popesti.

Det här kom att bli en av de största upplevelserna i mitt liv, detta land och dessa barn har sedan den dagen funnits med mig i mina tankar, tillsammans med en önskan att en dag få åka tillbaka.

Den 11 februari i år gjorde Sofia Gustafsson ett inlägg på Facebook om att det fanns platser kvar på byggteamresor till Margitha, Rumänien och jag tänkte – det vill jag göra!

 

Saken var också den att jag snart skulle fylla 40 år. Jag bestämde mig för att ge denna resa till mig själv i 40-års present, av min man fick jag den fina gåvan att han, medan jag var borta, tog hand om ruljansen hemma.

Den 4 mars klockan 05.30 pussade jag min familj hejdå och åkte mot Värnamo. Det enda jag visste var att jag skulle möta upp resten av teamet på parkeringen vid Pingstkyrkan i Värnamo, att vi sen skulle åka vidare med minibuss till Malmö och därifrån flyga till Budapest. I Budapest skulle en bil vänta på oss och ta oss till Margitha.

Resan fungerade precis som den skulle. Vi kom fram sent på kvällen och möttes av ett dukat bord. Jag kände mig så välkommen!

IMG_0616Att, efter så många år, få komma tillbaka var fantastiskt. Denna gång fick jag måla, material var inget problem.

En stor skillnad på staden sen sist jag var där var att nu fanns det affärer och i affärerna fanns det varor. Tillsammans med övriga i byggteamet jobbade jag i familjehemmet Marghita. Det sattes upp nya väggar och målades så att alla pojkar kunde få var sitt rum. Jag fick också ett specialuppdrag, att måla blommor på väggen i det nya vardagsrummet. I varje blomma skulle det sen upp ett kort på varje barn som bott/bor i den stora familjen. Jag tror att det totalt blev 32 blommor! Marsvolontärer

Så otroligt mycket har hänt på dessa år och jag är djupt berörd över det jag har fått se. Jag förstår att med nya regler som kommer måste även verksamheten förändras och jag antar att det är ett jobb som aldrig slut.

Verksamheten var så mycket större än vad jag hade föreställt mig och det är svårt att förstå vidden av allt arbete, all tid och alla gåvor som har lagts ner.

”Vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta…”

 

Under tiden jag var i Rumänien hade jag en daglig bön:

”Gud hjälp mig att idag se det tydliga mönster och den plan som genomsyrar mitt liv

Det som har varit,  från mitt första andetag på jorden så bär du mig

Hjälp mig Gud att utan att ångra det som varit och fri ifrån oro för det som ska ske

Se att evighetens ögonblick är nu”

 

IMG_0625Det kan tyckas litet och ganska meningslöst att stå och måla blommor på en vägg när man har fyra barn hemma och massor att göra på jobbet och framför allt när behoven i hela Rumänien är så stora. Men när jag stod där och målade kände jag så stark, att det är just här jag ska vara, just nu och min viktigaste uppgift i detta ögonblick är att måla blommor på en vägg i Rumänien.

Jag vill tacka alla i byggteamet jag åkte med, Arne, Lars och Barbro, Margaretha och Sven-Eric, Sofia och alla andra för att ni tog så väl hand om mig. Jag kan inte tänka mig en bättre 40-års dag.

Jag rekommenderar detta till alla blivande 40-åringar (går ju bra för andra årsdagar också förstås) om ni vill ge varandra eller er själva en födelsedagspresent. Att få ha varit en liten, liten del av detta är stort.

Hanna Sjöberg