Vi åkte till Marghita…

Nu har vi varit hemma snart en vecka från vår resa till Rumänien och vi har många intryck och minnen från våra veckor i Marghita.

Vi hade inte kunnat föreställa oss de omständigheter som folk levde i där. Det är ju inte mer än 130 mil hemifrån och Rumänien är medlem i EU.

Att jobba som volontär i ett land gör att man får lära känna landet och människor som man aldrig hade fått göra om man rest som vanlig turist.  Att höra och se lite av hur det är att leva i ett i ett annat land gör att man känner stor tacksamhet över att få leva i Sverige.

Det var intressant och roligt för oss, som för några månader sedan inte kände till knappast något om verksamheten i Marghita, att få träffa andra volontärer som varit där upp till 25 gånger och några som varit där några gånger och som vi var där för första gången. Man kände sig som nära vänner med alla på en gång och upplevde kamratskap och fick många goa och härliga skratt. Så vi kan verkligen tipsa andra att åka dit och hjälpa till med just det du har möjlighet till.

På helgerna var vi ute och åkte runt med bil så vi såg lite av omgivningarna. Vi har aldrig sett så många dåliga hus, man tänkte kan det vara möjligt att det bor människor i de husen. Vi besökte också lägergården och satt ute där och drack kaffe i solen. En söndag deltog vi i gudstjänsten i barnens och ungdomarnas kyrka.

Det var speciellt roligt att få träffa barnen med föräldrar som skall bo i Kvadraten, det är en underbar familj så det var roligt att vi fick hjälpa till med deras nya hem. (Vi ser fram emot att hälsa på när de har flyttat in i huset.) Så det känns naturligt att åka tillbaka när tillfälle ges.

Att vara så totalt ensam som många barn och ungdomar är var en riktig tankeställare för oss, som är omgivna av familjer, vänner, församlingsmedlemmar och ett nätverk av människor. Det gör att tacksamheten över hur vi har det blir ännu större.

Vi träffade en grabb runt 20 år som bor på Brandusa (huset på Äpplekullen) som sa att det är inte hårfärgen eller det yttre som är det viktigaste utan det är hjärtat och det inre som räknas.

Hälsningar från Marianne och Lars-Göran  (från Rydaholm)

som önskar att Guds välsignelse ska råda över arbetare, arbete samt alla barn och ungdomar i Marghita.