Några tankar och upplevelser från Rumänienresan juni 2012

Jag och min man Tomas har kommit hem från två fina veckor i Marghita. Jag vill här dela med mig av några tankar och upplevelser från detta besök.

Jag flyttade hem från Marghita 2006 efter 6 år som volontär där. I Marghita lärde jag känna Tomas, som sedan skulle komma att bli min man, och även han jobbade som volontär där under dryga 1 år. Några av de barn som jag för cirka 10 år sedan lärde känna på det statliga barnhemmet i byn Popesti är nu unga vuxna tjejer och killar som efter några år i EFI/FCE´s transithem nu bor på stödboendet Brandusa eller hyr en lägenhet i Marghita.

Det är fantastiskt att se den utveckling och det helande som har skett i deras liv under åren som har gått. Jag tänker bland annat på ”Emanuel” som så ofta störde gruppaktiviteterna på barnhemmet på grund av sin hyperaktivitet och sitt vilda barnhemsbeteende då han bet sig själv. Numera bor han på Brandusa och arbetar heltid på en biltvätt. På sin fritid är han engagerad i aktiviteter för de boende på ett äldreboende samt för barn som lever i fattigdom på landsbygden.

Jag tänker även på ”Marin” som ofta hade svåra känsloutbrott då han skadade sig själv fysiskt. Personalen på barnhemmet uppmanade mig då att flytta honom till ett mentalsjukhus. Numera hyr han en lägenhet med en annan kille, jobbar på en skofabrik och planerar för framtiden tillsammans med sin flickvän.

Jag vågar knappt tänka på vart ”Emanuel”, ”Marin” och alla de andra tjejerna och killarna från det statliga barnhemmet skulle ha varit idag om de inte hade fått kärlek, omsorg, hjälp och stöd från EFI/FCE. Trots att de nu är vuxna, har utvecklats och helats på många sätt är de fortfarande i stort behov av mycket stöd och omsorg. Uppväxten på de statliga barnhemmen har satt djupa sår som de får leva med under hela livet.

För cirka 10 år sedan lärde jag även känna en kille vid namn ”Silviu” som då bodde på det statliga barnhemmet för killar i byn Cadea. När Tomas och jag träffade honom 2010, då vi senast var på besök i Rumänien, möttes vi av en nedstämd, hopplös och bitter kille. Nu två år senare hälsar vi på honom i en by där han bor hemma hos sin pappa. Vi möts nu av en ”Silviu” med glädje i ögonen och som har planer inför framtiden.Trots att han bor i ett slitet hus med jordgolv, uttrycker han en tacksamhet över sitt hem.

Här hemma i Sverige fylls jag av en stor tacksamhet för att jag har det så oerhört bra. Det kan vara lätt att dras med i den renoveringshysteri som kan finnas i Sverige där man många gånger missar att se det fina och bra som man redan har. Det kan även vara lätt att dras med i negativa tongångar på jobbet där man klagar på olika saker. Jag får då påminnas om alla de tjejer och killar som jobbar på olika fabriker i Marghita, där arbetsmiljön är hemsk och där anställdas rättigheter inte existerar.

Besöket i Rumänien har på nytt gett mig nya lärorika perspektiv på saker och ting i livet. Jag ser redan fram emot nästa gång som jag och Tomas får möjlighet att resa dit.

Hälsning från Carolina Ström

# Namnen är fingerade