Intryck från ett sommarläger

Varje sommar arrangeras läger för många barn och ungdomar.
Från Sverige brukar ett team av ungdomar från olika platser komma varje sommar och ta hand om ett till två läger. De gör en stor insats med planering och förberedelser inför lägren och de bekostar sina resor och alla lägerkostnader för sig själva, barnen, tolkar och personal.

Dessa lägerveckor är för många av barnen, (inte minst de barn som resten av året bor på det statliga barnhemmet i Popesti) årets höjdpunkt!

Är du intresserad att hjälpa till på något sätt, kontakta Jonathan och Marie Larsson; larsson.c.marie@gmail.com

Här berättar Klas om förra årets läger

Fem somrar i rad har jag och mina vänner från Sverige gjort den här resan – till barnen och ungdomarna i Popesti för att skapa ett sommarläger för dem. Det ska erkännas att minnena och intrycken bleknar med tiden. Det har gått ett bra tag nu och jag är mitt uppe i min svenska vardag. Men då, i juni förra året, var vi verkligen där, på plats tillsammans med alla dessa fantastiska unga människor. Möten präglade av mycket glädje men hela tiden med en botten av allvar, ibland så iskall att kontrasterna mot den rumänska solen och värmen blev smärtsam.

Men även om tiden ökar avståndet mellan intrycken och mig, lämnar de rumänska barnen mig aldrig. ”Rumänska barnhemsbarn” förresten, från början var dessa för mig bara en anonym massa som jag inte hade något förhållande till mer än att jag hade läst och hört om dem i olika reportage. När jag för fem år sedan erbjöds att följa med till Rumänien och möta just dessa barn var det en utmaning som kändes så tuff att jag var tvungen att tacka ja. Och detta, att möta levande människor och individer bakom reportagens ofrånkomliga schabloner, var – och är – i sig hisnande. Barnen och ungdomarna blir snabbt ens vänner. Vissa kommer man närmare än andra, och för varje år man återvänder hit stärks banden.

Det är vackert. Och ökar också mitt personliga ansvar. Även om tiden som sagt gör minnena suddigare, har jag svårt att tänka mig en kommande sommar utan att resa till Rumänien och återse dessa människor som kommit att få en speciell plats nära hjärtat. Vi åker till dem för att ge men får också massor tillbaka. Min tro på Gud växer sig starkare under vistelserna här, dess kärna blir tydligare och jag ser honom i varje möte. Jesus valde att leva mitt bland de marginaliserade och utstötta, och detta måste vara sant även idag. Det är därför jag måste återvända hit igen.”

Klas Håkansson