Jag heter Sofia, är 33 år och studerar på Fotoskolan på Mullsjö folkhögskola. Jag är precis hemkommen efter några fantastiska dagar hos EFI/FCE i Marghita. Syftet med min resa var att få en inblick i organisationen och att dokumentera livet i Rumänien.Här följer några utdrag ur min blogg från denna spännande fotoresa:

Välkomnandet och mottagandet blev varmt. Ett otroligt mysigt, fint och komfortabelt volontärshus har de här. Här bor mestadels folk från Sverige, men just nu även från bl.a Holland och England. Vi fick en efterlängtad kvällsmat och ett intressant samtal med Barbro, som tillsmammans med sin man Lars, driver denna organisation. Efter maten gick vi upp en våning till ett stort gemensamt vardagsrum. Verkligen hemmakänsla! Här pågick volontärernas måndagsmöte, med bön och lovsång. En skön stämning här i huset, bland alla som bor här. Barbro och Lars bor i en egen lägenhet som ”sitter i ihop” med volontärhuset, som ser typiskt svenskt ut. Husen i Rumänien är så annorlunda mot i Sverige. Och luften påminner om Kenya, där vi bodde med familjen under sex månader då vi adopterade vår son, som fyllde två år i juni. 

Medan vi gick genom staden vår första morgon, såg vi många som stod med sina enkla sopkvastar och sopade utanför sina affärer. Vi mötte en kvinna, en tiggare, som var helt barfota!! Åh, vad jag hade velat köpa skor till henne! Det värkte i hjärtat att se henne stå med sina bara fötter på den iskalla asfalten.

Vi fick följa med ett par volontärer till dagcentret i Casa Alba, ett av alla de fantastiska projekt de driver här. Dit kommer ungdomar, som inte skulle klara sig själva ute i samhället. Några av dem har vuxit upp på instution tex och inte fått någon stimulans som barn, varpå de antagligen blivit utvevcklingsstörda (man kan dock inte säkert veta om det beror på det eller om de föddes så).

När vi kom tillbaks till Herculane, som volontärhuset kallas, och hade gått in genom grinden, så hörde jag klappret av hästar därutanför. Pernilla, min reskompis, öppnade grinden och där passerade några med en hästkärra. Något vi snart upptäckte är vanligt här i Rumänien. Efter en snabb tallrik med filmjölk och flingor var det så dags för dagens stora äventyr! Barbro tog oss med på en ganska lång bilfärd genom UNDERBAR bokskog som lyste som ett guldhav! Vi passerade ett kloster, kom upp på vackra höjder, med underbara höstvyer. Rumänien är ett otroligt vackert land! Vi stannade till och fick många fototillfällen.

Åkte igenom flera byar och stannade till i en slovakisk by, där vi fick komma hem till en kvinna vid namn Mariana. Hennes ”jobb” var att ta hand om sina djur på sin lilla enkla gård. Hon hade höns, fritt gående grisar, katter och kor. Vi fick gå in i den enkla hyddan där de tre korna stod bundna och fick se när Mariana mjölkade dem för hand! Vi hälsade också på hennes svärmor, en liten söt gumma .Så glad att vi fick denna chans och jag fick några fina bilder därifrån också! Vi hann till och med med att besöka ytterligare en familj, i en romsk by. Familjerna i dessa fattiga områden har verkligen ingenting i jämförelse med oss!

Nu på kvällen har vi varit på ”Klubben”, en slags fritidsgård i en gymnastik-liknande sal. Där var det först ett möte med lovsång och undervisning och sen fria aktiviteter. Många kom fram och hälsade på oss och vi hade Barbro som tolk. (Rumänska är ett av de vackraste språken jag hört!).

En dag, när vi satt på kontoret med Barbro för att planera dagen, kom det in en kvinna som hälsade på oss. När hon gått igen, berättade Barbro att hon numera var utbildad psykolog, men innan dess hade hon jobbat på ett statligt barnhem som EFI samarbetar med. Det började med att hon ofta gick förbi barnhemmets gård och då ofta såg små händer sträckas ut genom små hål i en mur. När hon böjde sig ner möttes hon av stora, helt tomma och uttryckslösa, barnögon.Hon drabbades av ett sådant medlidande att hon kände att hon ville börja jobba där, vilket hon fick. Hennes egna barn blev retade för att deras mamma jobbade på detta barnhem, men vad som var så gripande är att hon fick betyda SÅ mycket för barnhemsbarnen genom den kärlek hon visade dem. En pojke, som nu vuxit upp och jobbar inom organisationen menar att hon blev som en mamma för honom och att han inte vetat hur han hade klarat sig utan henne.

Man har hört så rörande historier här att man inte har långt till tårarna, ska jag säga er! Barbro är en enastående människa med öppna armar och beundransvärd som tagit sig tid för oss, våra korta dagar här. Vi har fått en djupare inblick i EFI:s verksamhet, höra om gripandeoch tragiska livsöden, fått veta lite mer om Rumänien, kulturen och levndadsförhållanden! Vi har besökt otroligt fattiga familjer, och jag börjar så smått förstå hur BRA vi har det i Sverige! Jag är tacksam.

/Sofia Einebrant