Intryck från ett projektarbete i Marghita

I den utbildningen som jag har valt skall man göra ett projektarbete inom ett valfritt ämne. Jag valde att göra ett insamlingsprojekt till en hjälporganisation i Rumänien (EFI Fadder) där de hjälper utsatta människor till ett mer värdigt liv. Varför jag valde deras projekt i Marghita är för att jag var där på praktikresa när jag gick på en bibelskola för några år sedan. Minnet av våran resa dit för att se deras arbete har funnits kvar i mitt hjärta. Att få se människor som lämnar sitt liv i sitt hemland för att kunna hjälpa andra människor är väldigt beundransvärt. Det som också är bra att jag kan hjälpa till här i Sverige, genom att samla in pengar på olika sätt till deras arbete så att de kan hjälpa fler människor. Det har varit väldigt roligt och ibland jobbigt att få göra detta arbete, men när man tänker på vad pengarna går till är det värt allt. Jag har haft med mig tre otroligt bra och hjälpsamma tjejer från början till slut, Malin Lennarthson, Miranda Dahlin och Matilda Waern.

Mitt mål var att samla in 30.000 kr, vilket är en stor somma att samla in på bara fyra månader. Vi lyckades dock få ihop summan genom att:

– vi stod på julmarknaden och sålde julgodis

– andrahandsoffer

– vi hade hand fikat fyra gånger efter gudstjänster

– insamling på ungdomssamlingar

– sponsringar

– försäljning av barnkläder

Jag är så otroligt tacksam över er min hemförsamling i Kumla som har  stöttat mig i detta arbete och över den otroliga gåva som jag fick från dem. .

Ibland undrade jag om det skulle kunna gå att samla ihop 30.000 kr, bitvis kändes det ibland ganska mörkt, men ingenting är omöjligt! När alla insamlingar var klara hade vi fått in 33.120 kr!!

Vi åkte också till Rumänien i några dagar för att se närmare på deras arbete. Det var roligt att få komma tillbaka och speciellt få se den förbättring som hade skett under de år sedan jag sist var där. Vi fick följa med runt och se de olika projekt som de har. Vi fick bl.a. se en särskola som de har startat upp, ett gruppboende för handikappade, ett härbärge för ungdomar där de får hjälp ut i det verkliga livet. Vi fick också följa med till en romerby där vi lämnade matpaket och kläder till de allra fattigaste familjerna.

De har byggt upp ett stort och väldigt bra arbete som har vuxit enormt sedan de startade det. Det började med att missionärsparet som driver denna organisation var i Marghita för över 20 år sedan och såg den bedrövelse som fanns i staden. De fick ett sådant hjärta för att hjälpa till på något sätt så de flyttade dit och skaffade en lägenhet som de tog emot människor som behövde hjälp. Nu 20 år senare har arbetet växt och de driver många olika projekt. Det är beundransvärt att se det arbete som de har gjort. De har ett otroligt stort hjärta för att hjälpa andra som inte har det bra.

När man har gjort en sådan här resa känner man en så otroligt tacksamhet över det man har i sitt liv, man lever verkligen i överflöd på många olika sätt. Jag är så glad över att jag har det så bra som jag har det, men önskar att kunna få hjälpa fler som vi har gjort i detta arbete.

Malin Lennarthson berättar!

Nu ska jag kortfattat berätta om hur jag upplevde resan till Rumänien. Jag vill stark rekommendera alla som får chansen att göra en sån här resa till att ta den.

Vi fick resa till ett av Europas fattigaste länder och se hur man på ingenting kan klara sig att leva, hur barn växer upp utan föräldrar, hur människor med funktionshinder inte accepteras, hur unga flickor står vid vägkanten och väntar på kunder. Detta är saker man hör om men inte kan förstå förens man med egna ögon har sett dem, vi har nu sett dem.

I Rumänien är en medellön ca 300 euro i månaden (ca 3000 kr) och man har de svårt men man klarar sig. Här är vi i Sverige och gnäller på att vi inte kan ha den snyggaste bilen, de nya kläderna och dem hippaste prylarna. Men vi har mat att äta, kläder på vår kropp, tak över huvudet och ett hem. Den här resan gav mig ett uppvaknande och en tacksamhet till att vara född i Sverige och få ha vuxit upp i en familj med mina föräldrar.

En missionär berätta för oss att alla barn som växer upp på ett barnhem lever hela sin uppväxt med drömmen om att en dag ska mina föräldrar komma och hämta mig, detta sker tyvärr väldigt sällan, nästan aldrig. Jag är nu 21 år och bor inte längre med min mamma och pappa men jag behöver dem fortfarande och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem.

Vi fick träffa massor av barn och ungdomar som har vuxit upp på barnhem som sedan EFI (Elim Fellowship International) har hjälp och tagit hand om. Den gemensamma nämnaren på alla dessa är att de visar så mycket kärlek och tacksamhet till att ha fått en andra chans. Vi har en god Gud som har väckt en längtan och nöd för Rumänien i dessa missionärers hjärtan och det känns underbart att vi har kunnat vara med och bidra till detta.

EFI gör ett otroligt arbete i Rumänien och dem har på dessa ca 20 år gett massor av människor ett värdigt liv.

Matilda Waern berättar:

Hej alla glada!

Mitt namn är Matilda Waern. Jag fick också erbjudandet av Jonette att få vara med i hennes projekt. Jag har aldrig varit på någon liknande resa förut, så jag var väldigt förväntansfull och glad att jag fick möjligheten att vara med och göra en skillnad bland människor som behöver hjälp. För mig har den här resan varit så givande och lärorik. När man kommer och får se hur dessa människor lever så får man verkligen en tankeställare. Man inser att vi i bortskämda Sverige lever i en liten egobubbla. När man kom till Rumänien så var det som att kliva ut ur bubblan och man insåg att det är det här som livet är värt att leva för. Att leva för att hjälpa och göra en skillnad.

Miranda Dahlin berättar:

Hej!

Jag heter Miranda Dahlin, 17 år och bor i Kumla. Jag fick förfrågan att delta i Rumänien projektet, med insamlingar och såklart följa med på resan. När Jonette frågade mig om jag ville vara med var jag tvungen att rensa öronen lite först. Jag blev så överraskad och glad att jag inte insåg då att det här var det jag hade bett om så länge. En möjlighet att få vara med och hjälpa andra som verkligen hade det sämre än mig själv. Efter det var det som om styrkan att och glädjen som jag inte hade förut bara fyllde mig till bredden, och allt vi gjorde kändes så bra och gick så bra.

Det finns många saker jag kan berätta om som hände under den här otroligt roliga och berörande resan. Men det var ändå några saker som fastnade lite mer än andra och fick mig att tänka till.

Det första var när vi satt i bilen med Barbro (missionären) på väg till en Romer by för att lämna mat och andra grejer. Längs vägen stod det 4 tjejer i 14-18 års åldern och det första jag tänkte var ” där står dem och väntar på bussen”. Men när Barbro sen sa att det var kunder de stod och väntade på förstod jag inte först. Det fanns bara inte i min värld att se, så små prostituerade tjejer skulle behöva stå helt offentligt och vänta på män och knappt veta vad som skulle hända dem. När vi sedan var på väg tillbaka satt det bara en tjej kvar, och hon såg helt förkrossad ut. Det slog mig då att det är i den här världen vi lever i och jag kan bara tacka Gud att jag är född i Sverige. Jag kommer nog aldrig förstå hur människor som växer upp i fattigdom och prostitution har det, men det känns skönt att det finns så många som ändå vill hjälpa dem.

En annan sak som jag blev väldigt berörd och träffad av var när vi besökte ett transit hem (familjehem). Det var ett väldigt ungt par som hade en liten son (som var deras egna) och två flickor som de adopterat, sen hade de också öppnat upp sitt hem för 5 föräldralösa killar. De levde och var som en stor familj, och man kunde se vilken kärlek och ödmjukhet alla hade för varandra. Det fanns också en stor respekt som de hade gentemot varandra, som jag tror att de flesta svenska familjer saknar. Efter att förstå vad det paret måste gå igenom varje dag, kan jag inte göra annat än beundras dem. Här kan man snacka om att de ger sina liv för någon annan, och se andras behov före sina egna, så tydligt att man får lite skuldkänslor.

Men det roligaste av allt var när vi var på fritidsgården, där de hade möten och skoj efteråt. Man fick träffa så många roliga och underbara personer, med drömmar och tankar och jag fick verkligen en ny syn på människor som inte pratar samma språk eller lever i samma miljö som jag.

När man ser tillbaka på det hela förstår man hur mycket man lärt sig och upplevt, det har varit en berikande resa och jag skulle gärna göra om det flera gånger!

P.s. kolla in Matt 5:39-41 och 6:1-4 det fick mig att börja tänka efter vad som verkligen är viktigt!